Katri Melander

06.00 18 grader i skuggan, jo dagen började bra. Kort men varm dag på jobbet sedan tog jag med mig kusinerna mina och deras två vänner (eller om det var de som tog med mig?) till sisjön för sol och bad. Precis hemkommen och det är fortfarande varmt, börjar dessutom få en fin bonnebränna igen, precis som de två senaste sommrarna. Skillnaden på denna sommarns jobb och förra är att jag får jobba i vilka kläder jag vill, får vila efter lunchen och det händer faktiskt saker. Rätt nöjd alltså.

Nackdelen med denna ljusa sköna sommar är att det är omöjligt att få det mörkt om man ska lägga sig tididgt, vilket jag självfallet ska då jag öppnar i morgon. Bara att försöka kanske, och hoppas att den där strålande solen gör än mer vaken under morgondagen.

Det finns stunder som är lite, bättre än andra.

Efter mycket tankar, en jäkla massa velande och alldeles för mycket frågor, möjligheter och planer av både den större och mindre arten har jag nu bestämt mig. Jag vill fortfarande göra allt jag varit inne på och velat om, jag ska fortfarande göra allt, men det var ju heller inte det som var problemet någonsin. Frågan var vart tusan man skulle börja. Men nu jag har som sagt bestämt mig, bokade biljetter ikväll. 11 Augusti flyttar jag på obestämd tid till England. Obestämd tid innebär precis det, det kan bli några veckor och det kan bli betydligt längre än så. Ska bland annat hjälpa till att ta hand om en nyfödd bebis, förhoppningsvis lära mig rida, lära mig vara vän med hundar, bo nära kusin, njuta av den brittiska engelskan, landsluften och storstadlivet. Jag kommer pendla mellan en stor gård med massa djur i Haslemere och ett liv fyllt av människor i London. Det bästa av två världar är tanken, lantliv och storstadsliv. Vi får se helt enkelt! Fram tills dess ska jag jobba två veckor till och sedan ha semester och umgås med mina kära!

Midsommarhelgen var förövrigt helt kanon, bilder kommer när jag orkar! Tills vidare får Malins bild på oss representera två fantastiska dagar i Grebestad med ett skönt gäng vänner. Nu är det sovdags.

Visst är det skönt när idéer flödar, när det dessutom är idéer man stenhårt tror på, och som andra tror på? Och visst är det skönt med helg! Det vankas midsommarfirande i Grebestad med en massa kul folk och sedan lugn och ro i mitt kära Hällebäck, kanske kära farmors Hällebäck i och för sig. Blir nog en fin helg.

Flis och Bella var här en sväng, men Bella har en tendens att gå under jord så fort kameran är framme. Om hon inte får vara bakom den vill säga.

För 12 år sedan, när jag var åtta år stod jag i en folkmassa tillsammans med min far och mina bröder. Det var människor överallt, det skreks, hejades och spilldes öl. Det var mycket rödblåa färger just där vi stod, vi hade nämligen kommit sent, som väl kännetecknar familjen melander/carlsson. Det fanns bara plats kvar hos motståndarna på det omtaladade derbyt på gamla ullevi, när det fortfarande var gammalt. Vi skulle se IFK Göteborg spela mot Öis. Godissuget tryckte och pengarna i fickan skrek om att få bli spenderade. Min tre år äldre bror gick med till kiosken... Vi gick också därifrån tillsammans, i ungefär tre meter, sedan var han borta. Förvisso var den uppmärksamma elvaåringen till bror nog redan tillbaka hos pappa vid de laget så det var väl snarare jag som var borta, livrädd. Min andra bror stod nere vid plankanten visste jag men honom kunde jag inte lokalisera. Det tog några minuter och sedan var paniken ett faktum, en snäll dam såg mig och frågade om jag behövde hjälp att leta efter den som jag nu tappat bort. Självklart borde väl vara ett rätt logiskt svar i stunden men smart jag som är så svarar något i stil med att det är lugnt, jag kan leta själv en stund. Tre sekunder efter hon försvunnit insåg jag väl hur jävla puckat det var och damen gick ju så klart inte helle att hitta igen. Den där paniken blev till tårar och djungelvrålen jag några minuter tidigre köppt var i munnen, oöppnad. Tillslut kommer damen tillbaka (det rörde sig förmodligen inte om mer än minut, men i min värld tog det minst en timme), hon tog mig snällt i handen och talade om att nu går vi till de orangea vakterna så att de kan hjälpa dig. Det var en spännande promenad, lyft över staket och in genom dörrar ingen annan fick gå inbillade jag mig. Upp till speakerbåset där de frågade om namn på mig och pappa. "Katri 8 år söker pappa Bengt" Ha! Allt löste sig, jag fick gå genom spelargången och lyft över ännu fler staket. På fritids nästa dag hade alla stenkoll, var du på fotboll igår? Vän till fröken på fritids undrade vad det var för idiot som tog med småbarn på fotboll, svaret... -Barnet går på mitt fritids och hennes pappa är fritidspedagog.  Även mammas kollegor var ju tvungna att fråga om det var hennes Katri som försvunnit på matchen igår. Alla är på IFK:s matcher.

Jag har hört pappas version av den här berättelsen men det var längesedan, skulle vara spännande att höra med äldre öron och Linus version av upplevelsen har jag aldrig hört mer än att han ju sa att jag skulle följa efter honom från kiosken.

Igår var jag i alla fall med pappa på fotboll igen, som så många gånger förr efter de hemska minutrarna. Samma arena som då men ändå inte. Jag gillar det, kan inte påstå att jag är i närheten av lika insatt i det hela som pappa och hans gubbar jag satt med är, men känslor det finns det och vet ni, det är rätt mäktigt. Trots att det bara är svensk, allsvensk fotboll. Någonting har dessutom hänt. Med fotbollen, publiken, hejarramsorna, klubben, klacken, min ålder, pappa? Det är inte riktigt samma som jag upplevt innan. Det är positivt.

Ny vecka, känns faktiskt helt strålande! Kan bero på att jag diciplinerade mig och gick till gymmet efter jobbet. Tänk om man alltid kunde inse hur bra man mår efteråt, i förhand. Lite mat lite serier lite sömn kanske? Eller lite Johan Falk, kul med svenska kriminalfilmer ju!

Det togs många bilder i lördags, inte många är värda att ens titta på. Men kul hade vi!

Det är 15 grader ute, men det är också 18 juni, vill jag vara barbent så tänker jag vara det. Jenny har fyllt år, ikväll firar vi det!
Igår var det saft som gällde....

Hur skönt det är med fredag och inget inplanerat förrän lördagkväll? - Mycket. Sen att det i praktiken är natt och redan lördag spelar inte så stor roll. Lugn och ro efter ännu en jobbvecka och grillkväll hos Pernilla. En sak till bara, tacka den som uppfann glasögon, herregud, vissa dagar håller jag på att bli blind.

Från Oktober 2009 till December 2010 jobbade jag till och från på Vättleskolan, hösten 2010 var jag på fritids där nästan hela tiden. Sedan åkte jag iväg och väl hemma har jag fått jobb annanstans. Har alltså inte träffat de där små busen på ett halvår. V-skolan hade hur som helst avslutning idag och då dagis jag annars är på nu för tiden var stängt åkte jag med pappa dit. Sommaravslutningar är oftast fina, sommarsånger sjungda av barn, lite uppträdanden av olika slag och alltid lite för långrandiga prat mellan allt det roliga, så även idag! Men som sagt, fint är det. Det som gör mig gladast är dock att se barnen sitta och viska och busa i publiken, fulla av förväntan inför sommarn, glada och spralliga ben, även om det kan bli för mycket av det goda också, nervösa inför sången de ska upp och sjunga och deras aniskten som lyser upp när de får se sina nära och kära som dykt upp. Idag fick även jag det där upplysta ansiktet med leenden från öra till öra mot mig. Folk frågar hur man orkar jobba med barn, med stökiga barn som bara bråkar, små barn som bara skriker och sölar. Mitt svar. För det första är det inte allt, för det andra är de där leendena guld värda. Får du det bländande leendet tillägnat just dig av en 8åring är varenda jobbig sekund värd. Då har man gjort någonting rätt, och det mina vänner, det är en stor del av allt.

För som en kollega sa häromdagen -Hos barn är det alltid äkta. Ett barn som inte tycker om dig springer inte mot dig med öppna armar och ett leende som övergår i skratt när man tar emot.

En gammal bild på kusin Simon, den stod en gång för glädje i en fotouppgift.
Den funkar fortfarande.

I förrgår tränade jag efter jobbet, trots att jag inte kände mig helt kry, dumt! I går vaknade jag med ett huvud som kändes minst tio gånger större än det egentligen var, vidrigt illamående och en kropp som inte lydde minsta vink. Jag sjukanmälde mig och låg halvt apatisk exakt hela dagen, kunde inte röra en fena om jag så använde hela min viljekraft som ibland kan göra underverk, kunde knappt skära upp grapefrukten som var vad jag fick i mig till frukost, lunch och middag - samanlagt. Efter timmar i sängen (någon timme i soffan) blev det kväll och det var bara att sova igen. I dag vaknade jag relativt pigg igen och tog mig till jobbet, tycker dock jag kunde vart piggare efter att ha sovit så mycket. Jobb, fika och fika igen. Nu hemma, tvätt och huvudvärk, igen. Herregud. Kan dock röra på mig än så länge. Nu är det mycket Håkan i högtalarna, hej!

I helgen stod jag på ett glasgolv 100 meter ovan mark, inga problem! Stod dock endast på den där lilla plätten precis i hörnet, räckte gott och väl.

Djurmänniska är väl kanske inte första tanken som dyker upp när man nämner mig, det är i alla fall inte min första tanke. Men säga vad man vill, djuren är rätt mysiga. Fåret nedan döpte jag till Shrek, Karro håller dock fast vid att han heter Elliot, och mormorfåret längst ner skrämde livet ur mig, tror hon ville ha mig till kvällsmat.

Skrev nedanstående igår någon gång och somnade sedan väldigt fort efter att jag tryckt på bokstaven G. Vaknade upp av att K skrek på mig att vakna, tog oss upp på berget med utsikt, grejade sen middag och somnade till film. Dagen har vi spenderat i Portsmouth, trevligt trevligt.

Jag har kommit hit under kallaste helgen på åtta veckor tydligen. Tajming! Karro drog upp mig ur min skönhetssömn vid 7 i morse. Därför sitter jag just nu inomhus (i värmen) och försöker hålla mig vaken tills hon slutar jobba om en timme. Sedan vet jag inte vad som sker, ska väl ut och se på omgivningarna kanske, fantastiskt fint är här! Har i alla fall hälsat på alla glada hundar som för övrigt är betydligt fler än sju under dagen då varenda kotte som kommer hit och jobbar har med sig en. Jag är inget stort fan av hundar jag inte känner, får rysningar i hela kroppen när de kommer springandes mot mig, men jag tycker att jag sköter mig rätt bra, och de är som sagt snälla eller skiter fullständigt i mig. Jag klappar och pratar och gör allt för att inte springa i väg! Än så länge inga problem. Har hjälpt alla trevliga stallmänniskor med lite stallsyssla, hälsat på hästarna och ridit (ledd) en bit i omgivningen. På landet liv med frisk luft och tjatiga djur är inte min grej, egentligen. Men i perioder och i lagom dos varje gång älskar jag! Eller det kanske är min grej ändå, vem vet. Att lyssna på den sköna britiska dialekten är definitivt min grej i alla fall. A m a z i n g Nu ska hästarna ha kvällsmat och jag ska ha mera frisk luft!

Att kunna skriva ut sitt boardingpass hemma flera dagar innan man ska åka känns alltid lika läskigt. Jag litar aldrig på det, är alltid helt hundra på att de ska skicka iväg mig när jag kommer till flygplatsen för att jag har en ogiltig biljett. Vad händer då? Hinner jag fixa en ny? Hinner jag ställa mig i kön för inchekningen och ändå hinna med min flight? På så sätt känns det lika bra att skippa förhandsincheckningen, komma i tid till flygplatsen och stå i kön och få ett boardingpass av kvinnan eller mannen som står i uniform och skickar iväg väskorna på rullbandet. Men sen tänker jag igen, vad är skillnaden? Att boardingpasset är på tjockare papper om jag får det på flygplatsen och inte skriver ut det själv, och att det hela dessutom tar längre tid? Jag är uppväxt i en mittemellan tid, mellan det gamla och nya. I nästan hela livet har det funnits en dator i hemmt, tv har jämt funnits och internet så länge datorn vart med. Men ändå var det så nytt, så orbukabart men ändå fullständigt genialiskt. Men det gamla var mycket fräckare, det som fanns förr var coolt. Telefoner där man slog numret genom att dra runt en rund skiva, inga knappar, en skrällig ringsignal som inte gick att ädnra, knastrande vnylskivor och umgicks gjorde man genom att ses, inte knappa in text på en maskin. Jag tycker om dåtiden, trots att jag inte upplevde den, kanske just därför. Även om jag just nu inte har någonting emot att sitta och skriva på en fin liten dator istället för med fäjder och bläck. Någonstans i denna virrvarra av ord tappade jag poängen. Det är läskigt att kunna skriva ut sitt boardingpass själv helt enkelt, smart ja visst, men det känns osäkert. Min far uttryckte teknikens framgång ungeför så här för ett tag sedan "När jag var liten fanns en tidning, Kalle Anka. I den fanns det någon som hette uppfinnarjocke. Han uppfann helt fantastiska saker, geniala men omöjliga saker. Men allt det som han uppfann då, det är ju det som kommer nu. Det finns plötsligt på riktigt." Jag kan förstå det, men jag då. Häftigt måste det vara, men vem ska plocka fram det jag läser om, det som jag tycker är häftigt och helt fantastiskt? Det som fanns förr som redan är utsuddat av den nya tekniken.Man kan inte vara bakåtsträvare!

Nu ska jag ta mig till flygplatsen med mitt egetutskrivna boardingpass, flyga till London och sedan ta mig ut på landet till Karolin, klappa hästar, rida och känna frisk luft. Förutom att det tydligen bor 7 hundar där känns det kanon! Trevlig helg!

sommar längesedan hos Louise i blekinge

Klockan är snart 12 och jag sitter ute på gården i shorts och linne utan att frysa. Tänkte bara tala om det. Mor och far sitter också här, med varsinn iphone, glas vin, kopp te och varsitt glas brännande whisky. Denna söndag slutar fint till Ola Magnell och grannarnas prat i bakgrunden. Tog mitt första dopp i svenskt vatten i eftermiddags vilket var helt värt, till och med isande skönt. Grill och musik på det och som vanligt en massa planer.

Senaste veckan har beståt utav jobb, Linnéas studentfirande, utgång, besök hos moster och mormor, pack och flytthjälp hos mormor, Håkan Hellström, sena kvällar, långa nätter osv... Om några timmar är tanken att det ska grillas i kvälssolen. Håkan igår var bra som vanligt, de gör sin grej där uppe på scenen, jag tror jag skulle bli glad av att titta på det även om jag var döv. Det är spännande att se att det hänt något med både publiken och bandet sedan jag första gången såg de spela på storans tak för 8 år sedan (tror jag det blir?) och de första magiska spelningarna på liseberg. Alla har blivit äldre helt enkelt. Håkan, bandet, publiken, jag... Kom efter lite funderingar tillslut fram till att det inte går att avgöra om något av det är bättre eller sämre, det är bara olika tider och delar av livet, hos alla. Förutom att ljudet krånglade var det en fin kväll med många bra låtar och explossioner både på scen och i publikhav.
Tisdag, onsdag, fredag och lördag i omvänd ordning.

Började dagen med starten på ett oändligt flyttlass, åkte tåg hem och ska om en liten stund bege mig och se Håkan på scen ännu en gång. Kunde inte vart en finare kväll. Sommar för stunden och jag mår utmärkt! Livemusik och vänner är ju något av få som kan få en redan bra kväll att bli fantastisk.

Onsdagskvällen som blev natt var också en fin sådan på Port Du Soleil

När vi hade samling förut skulle jag fråga barnen vad det var för årstid... när jag hade frågat igenom alla årstider och kommit fram till vår insåg jag att det är 1 juni idag, betyder det att det är sommar? Solen har förvisso skinet hela dagen, och ansiktet mitt har fått lite röd färg, det har varit varmt (så fort man inte vart i skuggan) så okej, om inte annat så låtsas vi i alla fall att det är sommar (trots 14 grader i nutid). Långhelgen startar jag och mitt trasselhår med en utkväll, hej!