Katri Melander

Från Oktober 2009 till December 2010 jobbade jag till och från på Vättleskolan, hösten 2010 var jag på fritids där nästan hela tiden. Sedan åkte jag iväg och väl hemma har jag fått jobb annanstans. Har alltså inte träffat de där små busen på ett halvår. V-skolan hade hur som helst avslutning idag och då dagis jag annars är på nu för tiden var stängt åkte jag med pappa dit. Sommaravslutningar är oftast fina, sommarsånger sjungda av barn, lite uppträdanden av olika slag och alltid lite för långrandiga prat mellan allt det roliga, så även idag! Men som sagt, fint är det. Det som gör mig gladast är dock att se barnen sitta och viska och busa i publiken, fulla av förväntan inför sommarn, glada och spralliga ben, även om det kan bli för mycket av det goda också, nervösa inför sången de ska upp och sjunga och deras aniskten som lyser upp när de får se sina nära och kära som dykt upp. Idag fick även jag det där upplysta ansiktet med leenden från öra till öra mot mig. Folk frågar hur man orkar jobba med barn, med stökiga barn som bara bråkar, små barn som bara skriker och sölar. Mitt svar. För det första är det inte allt, för det andra är de där leendena guld värda. Får du det bländande leendet tillägnat just dig av en 8åring är varenda jobbig sekund värd. Då har man gjort någonting rätt, och det mina vänner, det är en stor del av allt.

För som en kollega sa häromdagen -Hos barn är det alltid äkta. Ett barn som inte tycker om dig springer inte mot dig med öppna armar och ett leende som övergår i skratt när man tar emot.

En gammal bild på kusin Simon, den stod en gång för glädje i en fotouppgift.
Den funkar fortfarande.