Katri Melander

För 12 år sedan, när jag var åtta år stod jag i en folkmassa tillsammans med min far och mina bröder. Det var människor överallt, det skreks, hejades och spilldes öl. Det var mycket rödblåa färger just där vi stod, vi hade nämligen kommit sent, som väl kännetecknar familjen melander/carlsson. Det fanns bara plats kvar hos motståndarna på det omtaladade derbyt på gamla ullevi, när det fortfarande var gammalt. Vi skulle se IFK Göteborg spela mot Öis. Godissuget tryckte och pengarna i fickan skrek om att få bli spenderade. Min tre år äldre bror gick med till kiosken... Vi gick också därifrån tillsammans, i ungefär tre meter, sedan var han borta. Förvisso var den uppmärksamma elvaåringen till bror nog redan tillbaka hos pappa vid de laget så det var väl snarare jag som var borta, livrädd. Min andra bror stod nere vid plankanten visste jag men honom kunde jag inte lokalisera. Det tog några minuter och sedan var paniken ett faktum, en snäll dam såg mig och frågade om jag behövde hjälp att leta efter den som jag nu tappat bort. Självklart borde väl vara ett rätt logiskt svar i stunden men smart jag som är så svarar något i stil med att det är lugnt, jag kan leta själv en stund. Tre sekunder efter hon försvunnit insåg jag väl hur jävla puckat det var och damen gick ju så klart inte helle att hitta igen. Den där paniken blev till tårar och djungelvrålen jag några minuter tidigre köppt var i munnen, oöppnad. Tillslut kommer damen tillbaka (det rörde sig förmodligen inte om mer än minut, men i min värld tog det minst en timme), hon tog mig snällt i handen och talade om att nu går vi till de orangea vakterna så att de kan hjälpa dig. Det var en spännande promenad, lyft över staket och in genom dörrar ingen annan fick gå inbillade jag mig. Upp till speakerbåset där de frågade om namn på mig och pappa. "Katri 8 år söker pappa Bengt" Ha! Allt löste sig, jag fick gå genom spelargången och lyft över ännu fler staket. På fritids nästa dag hade alla stenkoll, var du på fotboll igår? Vän till fröken på fritids undrade vad det var för idiot som tog med småbarn på fotboll, svaret... -Barnet går på mitt fritids och hennes pappa är fritidspedagog.  Även mammas kollegor var ju tvungna att fråga om det var hennes Katri som försvunnit på matchen igår. Alla är på IFK:s matcher.

Jag har hört pappas version av den här berättelsen men det var längesedan, skulle vara spännande att höra med äldre öron och Linus version av upplevelsen har jag aldrig hört mer än att han ju sa att jag skulle följa efter honom från kiosken.

Igår var jag i alla fall med pappa på fotboll igen, som så många gånger förr efter de hemska minutrarna. Samma arena som då men ändå inte. Jag gillar det, kan inte påstå att jag är i närheten av lika insatt i det hela som pappa och hans gubbar jag satt med är, men känslor det finns det och vet ni, det är rätt mäktigt. Trots att det bara är svensk, allsvensk fotboll. Någonting har dessutom hänt. Med fotbollen, publiken, hejarramsorna, klubben, klacken, min ålder, pappa? Det är inte riktigt samma som jag upplevt innan. Det är positivt.