Katri Melander

Sådär! Snart nytt år och nya tag. Passar bra med bloggflytt då tycker jag. Numera hittas jag på www.katrimelander.se/blogg och vid tillfälle blir även hemsidan www.katrimelander.se min lite bättre, kanoners!

Gott nytt år

Annandag jul är helt klart den bästa av dagar kring julen. Efter att vi frossat i oss av julmat och godis i två dagar ställer sig mamma och gör lasange, den bästa i världen dessutom. Så om ett par timmar samlas familjen helt igen och vi avslutar julen genom att fortsätta att frossa, men i Lasange. Det är perfekt! I övrigt sitter jag och försöker trolla fram en hemsida, fick nämligen både wehotel och domän i julklapp så nu ska det byggas! Fast det går inte så bra, jag blir mest arg och vill slänga datorn i golvet. Tur att man har lite självbehäskning, nöjer mig med att sucka högt och snäsa otrevligt åt alla som försöker prata med mig istället. Känslan är densamma som när jag suttit med matteboken, det finns ingen som helst logik i någonting.

Häromdagen byggde vi med pepparkaka, så mycket lättare! Man ser vad man vill göra och gör det, inte helt utan problem men blir det fel så förstår man i alla fall vart felet sitter.

Det är fint att landa på en flygplats med decimeterhög snö, stora snödrivor och vita trädtoppar, även om den inte låg kvar inne i stan. Det är fint att kunna köpa karamellkungens riktiga lösgodis på ica, för att sedan äta det alldeles for snabbt. Det är fint att kuna gå och ta en fika med Louise, se all ordentlig julskyltning och veta att man inte behöver ge sig in i julklappsjakten och kaoset. Nu ska jag ge mig på pepparkaksdegen, grisar önskar pappa.

Det kan ju inte finnas bättre? Trion är åter samlad, Natalie kom igårkväll och vi har inte gjort så mycket mer än att snacka skit. Nu är rummet städat och väskorna är väl nästan färdigpackade i alla fall. Malin sitter halvt okontaktbar vid sin dator och spelar musik, flikar in med en kommentar när hon tycker någonting är värt att kommentera och brister ut i skratt åt Natalies påhitt eller åt sina egna vackra beskrivningar. Natlie går mest runt och mumlar, utbrister ljud som "whoa" lite då och då från ingenstans och ställer frågor som ingen tar sig tid att besvara, ibland kommer en svordom åt något som slog henne. Jag har placerat mig halvt liggandes med datorn i knät och betraktar oss som från ovan, slänger ur mig lite lösa meningar som ingen förstår någonting av och deltar i skrattet åt de andra. Ikväll åker vi hem, hem till Sverige. Ska jag vara ärlig kunde jag inte mått bättre i denna stund, bästa vänner och snart även familj. Det ska bli så fruktansvärt skönt att komma hem.

Jag blev så uttråkad av att inte göra någonting alls, att inte ha några måsten på några dagar, mer än att spara pengar. Så jag döpte om det hela till Jullov, så mycket bättre det hela kändes sedan.

Det är en seg söndag idag och tydligen sista advent, sanslöst det här med tidens fart. Igår tog vi en promenad till en av pubarna och hällde i oss lite vin och hade en allmänt trevlig kväll, men så här i efterhand när man mår som förtjänt är frågan alltid den samma, är det värt det? Fast det är det nog, oftast. Det har varit lite segt på sistone, inte hänt så mycket och sedan i onsdags har jag haft absolut ingenting att göra. En viss hemlängtan börjar infinna sig. I morgon kommer Natalie och på tisdag flyger alla vi tre hem för drygt en vecka i Sverige, det ska bi fint. Jul, familj, släkt och vänner för att sedan återvända och starta ett nytt år i London - kan det bli annat än bra?

Jag skulle aldrig påstå att jag är bäst på allt, eller bäst på något för den delen. Men både jag och Malin har i samförstånd kommit fram till att, det vi faktiskt kan, det kan vi jävligt bra!

Hoppbilder är inte en utav dessa saker

Egentligen är detta inget jag brukar jag roa mig med, men jag har absolut ingenting att göra för tillfället så varför inte ge det hela ett försök. Med reservation för många luckor!

Januari-April
Under årets första vecka åt familjen indiskt tillsammans, Malin fyllde 20 och middagen var i betydligt bättre kvalité än bilderna och en kväll var jag iväg med mina föräldrar + farbror med familj för god mat och en stunds bowling. 11 januari var ryggsäcken packad och jag och bästa vän drog iväg på 3 månaders äventyr i sydostasien. 3 månader där vi levde på paradissträder, dök, surfade och såg en helt annan sida av livet, på både gott och ont. Dock månader som är omöjliga att sammanfatta i bilder så jag har knappt försökt.










April
14 April kom vi hem igen, till strålande vårväder. Det första jag gjorde var att åka till Hällebäck, farmors perfekta stuga vid havet och hjälpte till att välkommna våren dit. Jag spenderade mycket tid med mina yngsta kusiner, både hos dem, på lekplatser och Liseberg, fikade med vänner och försökte återkalla Thailands fina smaker i solsken. Sedan tog vi valborg i våra armar och slutade inte med glädjen förrän morgonen därefter, då den utbyttes mot fula fingrar på drottningtorget. Varken jag eller Malin förstår den bilden, det är så lite oss det kan bli.

På luciadagens morgon blir jag normalt väckt av mamma alldeles för tidigt för att jag ens ska veta vem jag är, "Katri kom nu, det är luciamorgon". Släpar mig till soffan och tvn där svt visar årets luciatåg, ett ojämt spektakel som ibland är mycket vackert och ibland inte så mycket att varken se eller lyssna på. Vi sitter i mörkret och jag halvsover väl säkert genom första sången och intågandet, sedan sitter bortskämda jag kvar och mamma går och fixar antingen bara en lussebulle (som pappa på senare år i stress bakat dagen innan för att man ska ha sånna på lucia) och något att dricka eller en hel frukost, som definitivt innehåller lussebulle. I morse vaknade jag av att mina housemates stökade runt i huset, sedan somnade jag igen för att vakna till Malin som frågade vad jag skulle ha till frukost och somnade säkert igen tills hon kom in med allt så vi kunde se på julkalendern. Snälla människor jag har runt mig, kanske är 13e decembe rmin dag att vara bortskämd? Något luciatåg har jag dock inte sett än, så får väl försöka återkalla smaken av lussebulle, släcka lamporna och titta lite på svt play, tack internet!

Tidigare publicerad bild på mig i mitt inte så stora lucialinne. 1996

Det är rätt skönt det här, jag och Malin sitter i sängen bredvid varandra med varsinn dator och försöker föra varsinn konversation och blir lika irriterade för att den andre inte svarar.

Kan du hjälpa mig en minut, ska jag köpa det eller det?
Kan du komma på vilka låtar det var då?
Men åh, blir det inte en tråkig julklapp då?
Fan, sjöng han inte något om en mamma och ett barn utan pengar?
Något av Elvis och Johnny Cash var det, men allvarligt, dyrare och finare eller billigare men mer?
Hallå?
Svara då!
(sjunger) I wish nothing than the best....
Hm, 329 sidor...

Människor har en tendens att förvåna, precis hela tiden. En av anledningarna till att jag älskar att jobba med barn är för sättet de ser världen på, hur de löser sina problem på olika men fantastiska vis och hur de kan förklara en svår grej på ett så simpelt sätt eller tvärt om. Jag undrar dock vart i barndommen man förlorar de förmågorna? Hur man plötsligt nöjer sig eller bara vänder om och skiter fullständigt i allt både i jobb och vardag. Jag har inte träffat ett enda barn som inte är fantastiskt på sitt vis, men vuxna människor... Det är nästan så att man blir förvånad när man träffar de där fantastiska människorna. Riktigt så illa är det inte men fasen inte långt ifrån. Jobbar man så gör man sitt bästa, om ens enda uppgift är att le, då ler man. Delar man ett kök med andra människor där dessutom stärdeska finns och ens enda uppgift är att ta undan sina grejer, då tar man undan sina grejer. Om jag börjar tröttna lite till och från? Jo tack! Men om 9 dagar åker jag hem för en stund, så att folk kan gnälla på mig istället, ha!

Vi har fortfarande ingen julstämning här, mer än musiken, så jag nöjer mig med bilder från förra året!

Vad både roligt och vidrigt det är att kunna bläddra tillbaka i sitt liv på internet. Både på blogg och sidor som bilddagboken. Det enda är att man inte vill ta bort det men heller inte att det ska ligga kvar, jobbigt det där. I vilket fall hittade jag ett gammalt inlägg någon av alla mina skollata dagar, en uppgift av hundra andra skulle bli klar, ni vet ju hur det är man är på gränsen till att ge upp nästintill hela tiden även om man aldrig riktigt gör det. Tur då att man har påhittiga och poetiska vänner? Haha

"kom igen nu, you can do itttttt. heja katri du är bra du är jätte bra att ha, katri katri katri!!! jag tror på dig, helt och fullt!
katri är bra, och hon säger alltid ja
katri är snäll, men hon får ingen karamell
katri är cool, men hon ramlar ofta från en stol
katri är smart, men har ingen direkt fart
katri är bäst, och lider inte av pest (tur det!)
katri är snygg, och gillar inte mygg
katri är min bästa kopppis, men blir hon inte klar med samhällen säljer jag henne på loppis!
/Malin"

I varje ny situation jag ställts de senaste månaderna har min första intuition varit att springa därifrån, fort. Jag gör det aldrig men jag undrar ändå hur det kommer sig?