Katri Melander

Ni vet den där känslan när man sitter och skriver på en uppsats, sitter fastklistrad vid datorn hela dagen och försöker få ihop några vettiga meningar så att man kommer igång, den oändliga researchen osv... Efter många timmar med bara någon paus tycker man att man kan belöna sig med att ta lite fri tid och göra någonting roligt istället, man har ju suttit hela dagen och vart duktig. Vilket är sant, men någonstans där inser man att trots det så har man inte ens kommit en tredjedel, och det ska förmodligen vara klart om några dagar bara, eftersom man i mitt fall aldrig börjar i tid. Så det där med belöning och rolig tid är ju bara att glömma. Exakt så känner jag nu. Det är inte så att jag tappat tron på det här, men precis som Malin säger så är det lite svårare än väntat. Jag vet att vi löser det, så småningom, problemet är vad man gör fram tills dess. Med det sagt och jämförelsen med uppsats blir jag ibland så sjukt sugen på den där känslan, att sitta och skriva och skriva och skriva, för att tillslut, efter alldeles för lång tid bli klar och förhoppningsvis vara nöjd med det man åstadkommit. Plugg alltså. Men inte nu. Ikväll är jag åter igen barnvakt till en sovande bebis. Ska skriva till några fler som anonserat med rum och försöka bättra mitt personliga brev på engelska och sedan ta det helt lugnt bara. Inte stressa, bara ta en minut i taget, tills jag sommnar.

Malins bild från starbucks, vårat nya vardagsrum. Trots känslan av hopplöshet som ibland infinner sig är det lite mysigt, att med varsinn dator sitta i en fåtölj i timmar, och då och då ta en paus och titta på människor och äta något. Högen till vänster är resultatet av hennes överambitiösa sida -cv:n.