Katri Melander

Människor har en tendens att förvåna, precis hela tiden. En av anledningarna till att jag älskar att jobba med barn är för sättet de ser världen på, hur de löser sina problem på olika men fantastiska vis och hur de kan förklara en svår grej på ett så simpelt sätt eller tvärt om. Jag undrar dock vart i barndommen man förlorar de förmågorna? Hur man plötsligt nöjer sig eller bara vänder om och skiter fullständigt i allt både i jobb och vardag. Jag har inte träffat ett enda barn som inte är fantastiskt på sitt vis, men vuxna människor... Det är nästan så att man blir förvånad när man träffar de där fantastiska människorna. Riktigt så illa är det inte men fasen inte långt ifrån. Jobbar man så gör man sitt bästa, om ens enda uppgift är att le, då ler man. Delar man ett kök med andra människor där dessutom stärdeska finns och ens enda uppgift är att ta undan sina grejer, då tar man undan sina grejer. Om jag börjar tröttna lite till och från? Jo tack! Men om 9 dagar åker jag hem för en stund, så att folk kan gnälla på mig istället, ha!

Vi har fortfarande ingen julstämning här, mer än musiken, så jag nöjer mig med bilder från förra året!