Katri Melander

När man är sådär övertrött som jag varit de senaste dagarna tappar man greppet om allt lite grann. Det är ungefär samma känsla som när man druckigt lite för mycket alkohol och orden bara strömmar ut. Ingen mening egentligen, allt låter väldigt logiskt i huvudet men ingen förstår någonting, ingen förstår poängen med det man säger. Eller så uttrycker man sig klumpigt och blir missförståd, man själv lägger in mer i en mening man hör än det finns och andra lägger in mer i de meningar man själv kastar ur sig. Det kan bli lite krångligt då. Man själv missar poängen i det som andra säger och ingenting blir logiskt. Ironin är svårast att förstå - vad mende de nu? Fick jag inte göra så? Sa jag något dumt? Eller skojar de bara? Va? När man sedan vaknar upp ur sin skumma dygnsrytm, när man fått sova ut och vaknat till liv igen minns man fragment av allt som blivit sagt under de komaliknande tillståndet. Man blir ännu mer förvirrad och börjar se saker och ting klarare igen. Man inser att man la in alldeles för mycket i de där meningarna, att ironin bara var just ironi, att det nog var helt okej att säga sådär trots att ingen förstod det. Vad värre är det man själv sagt som missförståds, för det går inte att göra någontinng åt. Det man själv missförstått är inga problem, när man väl inser det. Men att andra har missförstått blir krångligare. Ska man förklara sig eller skita i det? En förklaring kan låta som en bortförklaring och lägga in ännu mer underförstått i den nya meningen och bara krångla till det ännu mer.

Idag och inatt har jag fått sova och är vaken igen (notera detta Nath!), det är skönt. Nu ska jag få i ordning här och sedan åka och jobba. Först ska jag vrida upp volymen. Hej!