Katri Melander

Det här med vår alltså, det är ett fenomen som aldrig slår fel. Trots att det är kallare nu än det vart på några dagar blir man gladare. Solen är framme och man ser asfalten! Bara en sån sak liksom, den kära gråsvarta asfalten syns igen och den är torr, det är nog just det som är grejen, att den är torr. Varje vinter hamnar jag tillsammans med minst halva svenska befolkningen i en dyster vinterdpression. Det positiva med denna depression är att jag inte märker det förrän jag är på väg ur den - och det mina vänner, är en helt underbar känsla! När glädjen kommer sipprande i takt med solen utan att man ens märkt att halva kraften av den varit borta. Det är som att få en present. Man har ju inte lidit utan den men det blir så mycket roligare när den kommer tillbaka.
Någon som känner igen sig?

Vad som fattas nu är en vårlista på spotify och att ljuset sitter i på kvällen tills dess att jag kommit hem från en måndagsträning. När det slår in kan jag ju lova att det kommer hamna här fortare än kvickt! Det är redan helg igen, mygod (eller någon annan)! Och jag insåg att London var lite mer snart än jag fått för mig, 9 dagar! Stämmer det ens eller är jag ute och cyklar? Snart är det i alla fall. Kanske att minusgraderna hinner försvinna tills dess? De som lever på dagen i alla fall.

Malin, glömde påpeka att jag kaserat skrivbordet, får du ihop hur jag får plats då? Om inte så kanske bilderna kan hjälpa dig? :)




Om inte annat är det jäkla skönt att se sina kläder igen, trots att färgskalan gör en deprimerad, får väl ändra på det!