Katri Melander

Det är helt sanslöst, så mycket skräp och så mycket känslor i varenda grej som ligger och skräpar. När den ena bestämt sig för att det går att slänga bestämmer den andre att det ska sparas. Och när de två äldsta i denna historia har kommit överrens om ett beslut lägger ja in min talan som vänder upp och ner på allt igen. Jag låtsas att jag hjälper till men inser att jag i själva verket sitter och öppnar packade lådor för att få se på de gamla fotografierna, eller alla sparade barnkläder. Med andra ord är det precis som det alltid varit för min del. Mamma är på väg åt mitt håll men hon försöker ändå slänga, fast hon slänger fel saker påpekar jag och så är det upp och ner igen. Sedan skrattar vi, hejdlöst åt ingenting och all idioti som vi ägnar oss åt. Pappa står mest och suckar åt oss, håller inne ilskan som blandar sig med ett litet litet fin också det åt idiotin gissar jag. Han vill nog slänga det mesta, men så fastnar även han i något som absolut måste sparas, mamma suckar, jag funderar på de olika val man gör. På att så olika och lika saker kan betyda så olika mycket för människor. Och där står vi, inklämda mellan flyttkartonger och sopsäckar, inser att tiden börjar bli knapp och jag tror att vi alla mest vill flyga därifrån och låta någon annan bestämma, slänga och flytta allt. Men ändå så att det blir rätt, och det blir det ju aldrig. Mitt i allt kan pappa ta fram iphone och fota något helt meningslöst eller ett rätt käsnlosamt ögonblick. 4 dagar kvar, kaos.