Katri Melander

Ja jag är helt slut, känner mig lite som spaghetti (stavning) i kroppen, fast ändå förbanna stel. I morse när vi skulle börja jobba igen var det som att alla mina (och de andras) krafter var helt slut, fanns liksom ingenting kvar. Men vi kom igång och det är inte jääättemycket kvar nu, inte så mycket tungt (beroende på vad tusan som står i förråden vi ska tömma!). Dessvärre hittade vi idag när vi soppade rent alla rum, ett rum vi på något jävla vänster helt missat, en dörr vi inte ens öppnat. HUR lyckas man med det? Jag var dessutom på jakt efter just det rummet igår men lyckades inte hitta det. Jaja, fick gå tidigare så att jag skulle hinna med jobb nummer två, babysim. Slut som sagt, men jag måste säga att det är förbannat skönt (och oskönt på samma gång) att vara igång! Och dessutom, vara igång, men andå inte behöver tänka på jobbet när man har slutat och är hemma. Till skillnad från skolan som vi ägnat livet åt de senaste tolv åren, förbannat skönt, inget plugg!! Än på ett tag. Sömn lär förhoppningsvis inte bli något problem i natt i alla fall. Thank good, eller någon annan för det.

Stulen bild av Irma, en syn vi de senaste dagarna blivit vana vid. John runtklättrandes i containern. 6 sådanna, eller fler, tappade räkningen lite, har vi fått iväg fulla av sönderslagna möbler (något pojkarna haft väldigt roligt med).