Katri Melander

Ett VG rakt av på talet jag höll. Inget plus och inget minus. Rakt av bara. Det är väl inte dåligt. Men jag känner hur jag ofrivilligt höjer kraven på mig själv, hur jag verkligen vill prestera bättre, vilket i sin tur också är bra, men det är jobbigt. Så nu siktar jag alltså högre än vg i de flesta ämnen, vilket jag hatar att säga, för besvikelsen blir så enormt mycket större när man inte når det mål man faktiskt uttalat. Så ja, för att slippa bli besviken är det väl bara att ligga i, och kämpa för det där trestaviga betyget. Men jag förstår faktiskt inte hur jag ska klara det. I de senaste uppgifterna jag gjort har jag verkligen läst målen, och läst igenom uppgifterna flera gånger, men jag kommer verkligen inte högre upp!! Jag har stannat här på det jävla vg:t som jag förr var mer än nöjd med. Stuck in the middle. Okej, jag var uppe och nosade lite, lite på mvg i senaste historieuppgiften, men jag vet inte hur jag skulle kunnat skriva den bättre. Suck.

Jag börjar bli som de personerna som jag alltid stört mig på, personerna som högt sitter och klagar över deras "dåliga" betyg när de faktiskt fick vg/mvg, det är ju inte dåligt?! Men allt är ju individuellt, och vill jag ha högre mål för mig själv än nu så får jag det, även om jag inte tycker att andra är dåliga bara för att de får sämre än mig. Det har ingenting med saken att göra, det hör inte hit. Å andra sidan är det fullständigt frivilligt att läsa vad jag skriver här, så vill man inte höra är det bara att tralla iväg.

Med andra ord, min förståelse för de som satsar högt och har mage att klaga när de "misslyckas" har ökat. Jag har istället blivit allergisk mot "jag kommer aldrig klara det, jag är för dålig för det" meningar. Vilket också visar varför jag tröttnar på mig själv, väldigt ofta.
Ni fattade pängen där hoppas jag?

Katri