Katri Melander

Sverige, landet lagom sägs det. Möjligt att det stämer, men definitivt inte i mitt fall. Finns ingenting i mitt liv som är lagom. Äta lagom, dricka lagom, handla lagom, njuta lagom, sova lagom, spendera lagom, lagom mycket idér, lagom möjligheter, lagom med tid, leva lagom? Nej det är alldeles för ofta för lite eller för mycket, oftast är det sist nämt som gäller. Inte ens livets första regionsval räcker det att man deltar i en gång tydligen. Skulle ju också kunna vara ett tecken på hur väl ställt man egentligen har det.

I lördags fyllde vår Gabb 20 år, det firades med mat, tårta, lekar, glitter och utgång!

Jag tror inte att den här dagen går att samanfatta känslomässigt, eller veckan för den delen. Vaknar 13.00 efter att ha legat i något som liknar koma sedan jag vaktat telefonen inför jobbmöjlighet runt 7, 8 på morgonen. Tog mig tillslut ut och mötte Malin och Jenny på stan, 4 mycket förvirrande timmar som i mitt fall slutade i irritation och meningslös ilska på absolut ingenting. Hem, godis (saltlakrits och kranvatten ska det va!) och sedan tyckte Lollo att vi skulle gå ut, hon var hungrig efter sin jobbdag. Det blev några trevliga timmar med varsitt glas på ett ställe jag inte minns namnet på. Nu väntar väl sömn eller film, möjligen kombinerat?

Det är egentligen en bra rätt bra dag. Har jobbat med de pyttesmå barnen igen och är lika förtjust som sist, fått en hel del jobb där närmsta tidenoch ska nu ut och springa. Hade det inte vart för att jag är så satans mätt och mindre sugen på att åka spårvagn till och från skatås i (i alla fall på hemväg) svettiga träningskläder så!
Bit ihop och kör.

Full moon för ett antal månader sedan.

Jobbar och tiden springer iväg, har snart varit hemma en månad. Det är helt sjukt. Har i alla fall orkat mig ut på en springrunda i dagarna, äntligen! Den gick dessutom helt galant och blev några kilometer mer än vanligt. Kändes faktiskt så bra att jag skulle kunnat hålla på ett tag till. Kan ju (mot förmodan) hoppas att den känslan håller i sig nästa gång det är dax, och nästa och nästa och nästa. I övrigt händer inte mycket, redigerar bilder, skriver, umgås (lite för lite), njuter av solen när den behagar vara varm osv... :)

Det var en fin dag för 36 dagar sedan, en av många. Vi bodde helt perfekt, mitt på stranden, det var varmt och soligt trots en del tjocka moln, jag var nyklippt och mådde fantastiskt, vi använde musklerna (de få som fanns kvar) ordentligt för en gång skull på många veckor haha, vi tog oss kajakande till en fin ö, vattnet var varmt, vi träffade på en badande elefant, vi matade den sedan på land, fotade, åt en inte så bra lunch i värmen, jag gungade, vi drack chang på vår veranda på stranden, såg solnedgången och slapp den så kallade vakthunden, vi hade en lugn och fin kväll och avslutade den med en helt sanslös natt. Jag tycker inte det är pest att vara hemma, men jag hade gett mycket för att vrida tillbaka tiden en stund. Det finns många mornar, dagar, kvällar och nätter från senaste månaderna som jag lätt skulle kunna uppleva igen. Och igen och igen och igen.

Staden, kusiner, fika, utgång, fika hos bror, båtväntandes i solen..... Bra dagar typ.

Sett min fina elefant? Förmodligen mitt bästa köp under resan höhö, kan möjligen dela 1a plats med överkastet jag köppte till mina föräldrar (även det prytt av en eller annan elefant). Som jag släpat! Nu se vart ännu en kväll och natt i Göteborg leder...

Någon säger plugga, någon ber mig ta det lugnt och sluta få panik -tänk!, någon säger speeda på, någon tycker paris, någon annan barcelona och någon England. Andra tycker jobba i göteborg, malmö stockholm? och skaffa eget, stanna hemma ett halvår och jobba och res sedan igen, plugga språken du vart så inne på, volontärjobba, sydamerika, afrika, indien, australien. Åk till Svalbard och jobba en säsong, upp till skidfjällen, åk till värmen.

Problemet är att jag vill göra allt, precis allt. Vart börjar jag? Det enda jag vet är att pluggandet inte ligger först på listan.

Hej jag heter Katri,
jag bor i Sverige, ett land där jag som snart 21 år har alldeles för mycket val och möjligheter. Jag har gått 12 år i skolan, klarat av det hyfsat bra och relativt lätt (med vissa undantag). Har efter det jobbat om inte heltid så i alla fall såpas att jag klarar mig. Har familj som bryr sig och stöttar, vänner som finns där och jag klagar på livet för att jag inte får spendera det som de senaste månaderna på rundresa i sydostasien. Jag hade möjligheten att i 3 månader bara glassa runt, ta livet som det kommer, se hur livet kan se ut för andra, se en annan verklighet förvånas och förundras över andra människor och hade nog de bästa månaderna i mitt liv. Efter det kunde jag åka hem, fortsätta med mitt liv i den verklighet jag är uppväxt i, i jämförelsevis en jäkligt bra verklighet. När jag jobbar är det 5 dagar i veckan som gäller, lediga helger och rätt mycket långhelger och andra ledigheter dyker upp titt som tätt. Jag klagar för att jag har tråkigt, det blev jobbigt att komma hem.

Mitt i allt detta dyker bilder upp på barnen som bodde på barnhemmet vi besökte i Kambodja, taxichauffören som körde oss till flyplatsen i bangkok, alla de människor som inte hade någonstans att bo, inga pengar till varken kläder eller mat. Barn som förvisso fått lite fler möjligheter i och med barnhemmet men ändå inte mycket, ingen familj, ett liv där skitiga lokaler och en ännu skitigare gata utanför är verkligheten. Chauffören som berättade att han är ledig 5 dagar om året, max, för att få råd med boende och mat. Man skämdes när man berättade att man var ute och reste i 3 månader, de frågade om man jobbade, pluggade, hade sommarlov eller hur det gick till att vi kunde vara borta så länge... Vi tog studenten för 2 år sedan, vi jobbar lite grann hemma och nu är vi nu är ute och reser kastar bort varenda krona vi tjänat ihop. När vi kommer hem så finns det möjligheter ändå, vi tar dagen som den kommer och blir trötta när folk börjar tjafsa om vad man ska göra med sitt liv i framtiden, vi tar det väl som det kommer. De människor man stött på har inte den möjligheten, de måste planera för sitt liv, de kan inte ta dagen som den kommer om de vill överleva veckan, de måste ha en plan och de måste följa den för att få det att gå ihop.

Ilandsproblem, ännu en gång. Är man bortskämd eller bara korkad? Är det så att man även här behver ha en plan och sedan följa den, är jag dum som påstår att man kan ta en dag i taget och livet som det kommer? Har jag rätt att klaga? Måste jag vara nöjd bara för att jag har det bra i jämföresle med andra? Livet är orättvist, vad gör vi åt det?

Nu ska jag ta mig ut i solen, älska livet lite och träffa mina glada små tjejer som vill hitta vissa affärer så att även de kan spendera lite pengar. Bara typ 10 år gamla bilder, men leendena sitter allt som oftast där fortfarande.

Isabella & Felicia

Kanske att det är dax att låna en av stadens blå cyklar till jobbet i morgon nu när jag (läs pappa) äntligen orkat fixa det.

I morse när jag i min vanliga morgonkoma hörde någon säga något som jag inte alls tycker kan stämma i maj viftade jag bort orden, förklarade för mig själv att jag nog drömde och att det säkert bara för det var helg så att jag kunde fortsätta att sova. Gick upp några minuter senare, kastade ett öga genom fönstret och gick och la mig under täcket igen - jo dröm. Tillslut insåg jag dock att det varken var dröm eller helg, upp och hoppa och jo, det snöar ute. Vet inte om det var på grund av det jag frös mer än på länge även inne och dessutom glömde tänka och därmed glömde plånboken hemma. Men vad spelar det för roll? Det snöade, jag jobbade, solen kom fram och sedan kom haglet. Vi gick in och fortsatte dagen. Tog en spårvagn hem och hann i sista stund få iväg ett biljettsms precis samtidigt som kontrollant passerade. Busskortet ligger ju i plånboken, som ligger hemma bredvid datorn, som jag glömde för att det var kallt, för att det snöade.

Frukost på strand i varm morgonsol, ja tack.

Thailand, Koh Chang

Det där med trumband måste vara... Ja, det där med trumband helt enkelt. Fantastiskt. Lillkillen gjorde ju sitt för showen med. Kiriaka, 1 maj.

1 maj och de hederliga arbetarna har nu varit ute och uttryckt sina åsikter genom sång, ramsor, march och tal. Om man nu tycker att "ak fyra, ak fem, borgarna kan hälsa hem" är en hederlig och bra ramsa. Utöver det är det rätt fint tycker jag. Bland annat syndikalisterna var ute med sina rödsvarta fanor, bjöd på ett eller annat tal som gick att lyssna på och på musik av Lucas Stark, och ungefär då vaknade jag ur dvalan som gårdagen fört med sig.

Så var det valborg med, en kväll som inte tog slut förrän det vart morgon. Trevligt och god mat grejade vi i alla fall, för ovanlighetens skull.

Varje dag borde vara så här. Skinande sol, utvilad, ledig, bra musik, hög musik, något att göra, något att se fram emot. Åter till tzatsiki skapande och så smånigom iväg och grill. Ibland är det allt bra lätt att älska livet, även om det suttit ännu finare att älska livet typ, nedan. Hej!

Så känner jag idag. Inte för att jag är på dåligt humör eller för att någonting gentligen är dåligt utan för att jag är trött på att känna mig antingen tom eller förvirrad. För mycket planer, för mycket möjligheter, för mycket drömmar... Okej, inte för mycket men mycket och mycket innebär en snurrig hjärna. Jobb har i alla fall gått galant även idag på ny skola med nya snälla lågstadiebarn, middag blev grekiskt ute vilket var helt fantastiskt och däremellan lite fika och så. Nu ska jag äta lite godis, slappna av och typ låta tiden utvisa planerna. Jag tjatar mycket, det tänker jag fortsätta med!

Antingen är det så varmt att man i princip rinner bort eller så fryser man så mycket att man undrar hur man ens kunde gå hemifrån utan jacka. Krångligt det där. Men jag klagar som sagt inte på vädret! Funderar som jag gör varje vår på om jag också fått en släng av pollenallergin som flyter runt bland både släkt och övrig befolkning, förmodligen har jag det kom jag fram till idag. Dessutom gör min hals förbannat ont efter gårdagens lisebergsbesök höhö. Sitter hur som helst i mitt öppna fönster och redigerar lite bilder (låtsas att det är såpas brett fönsterbräde att det faktiskt är skönt att sitta på mer än 10 minuter), rond sjuhundrasjuttioelva typ, så jäjkla tråkigt! Men snart klar, bara några mappar kvar, förvisso de mappar med cirkus 400 bilder i varje men ändå! (Okej, liten överdrift) Ett antal bilder från gårdagen istället...
Bilder från Liseberg har en tendens att se likadana ut gång efter gång år efter år, dessutom brukar merparten av bilderna tas vid Jukebox av någon anledning.

Patricia, 7, frågar mig vad hon ska rita. En telefon svara jag. En mobiltelefon frågar hon. Nej en gammaldags telefon, du vet, en sådan man måste lyfta på svarar jag på nytt. Tog en sekund och begrundade detta. En gammaldags telefon? Är telefonen jag är uppväxt med gammaldax? Tusan, så gammal är jag väl ändå inte. Tekniken går undan. Nu ska vi fortsätta lyssna på Timoteij och måla troll bland annat.

Mor var igång med kameran häromdagen, och ungefär samtidigt insåg jag att det var lite väl längesedan jag besökte ett gym.

Idag har jag varit på lekplatsen, målat på ägg och i morgon blir det liseberg. Sedan ska jag någon gång hitta på vad jag vill göra till hösten. Glad Påsk!